Efter den sorgliga och jobbiga vintern har våren blivit desto roligare. Det började med att Faye, som stod som tredje reserv kom med på appellspår på Örebro BK 15/4. Vi kände oss lite ringrostiga, och dessutom precis hemkomna efter en veckas semester utan träning. Drog nummer två och vi började med spåren. Faye satte ner nosen, och sen spårade hon till sig en dubbel-tia. Av 8 startande var det endast Faye och en hund till som fick fullt på spåret, och halva starfältet nollade spåret. Hon fortsatte lika bra med betyg på allt, och vi kom tvåa med 219,5 poäng.
22/4 var det dags för Elli (Brancirs Capella) att äntra utställningsringen på WKK:s nationella utställning i Västerås. Resultatet blev excellent och 1:a i debuten i öppen klass. Dagen efter var det dags för Elli och Faye att prova NHAT. Faye hade testat på får en gång innan, men Elli var helt rå. Mycket glädjande att båda blev godkända med Excellent.
Så kom gårdagen, dagen med stort G 20/5. Hade anmält Mirell till Kalmar BK:s utställning under hundfesten på Kalmartravet. Vilket härligt evenemang. Visst hoppades man innan att hon skulle få sitt sista cert, men utställning är ju alltid utställning. Det började mycket lovande med Excellent och CK i kvalitén, och slutade med bästa tik, Cert, BIR och därmed SE UCH. Lovar att tårarna forsade redan inne i ringen. Blev så himla glad och rörd. Hennes väg till championatet har varit lite krokig. Det började med Colliespecial på Ekerö där jag fick proffshjälp av Anders Svensson som handler, och som de gjorde det. Cert, BIR och BIS-junior, BIR och slutligen BIS. Tusen Tack Anders. Sen blev det lite varierat resultat på de få utställningar vi varit på, men i juni 2022 slog hon till igen på Nordiska i Leksand, Cert och Nordisk Cert. Här tackar jag Marie-Louise Muhr för snabbt agerande då hon tog över i ringen när hon såg att jag hade svårt att springa. Min tacksamhet till er båda är stor, men jag måste nog erkänna att det var en fantastisk känsla att få visa upp henne själv till championatet. Vi var även med länge i finalringen innan vi blev avtackade.
Den fantastiska dagen höll på att få ett mycket tråkigt avslut. När jag packat in allt i bilen så skulle jag bara rasta Mirell innan vi påbörjade resan hemåt. På väg mot bilen passerade vi de andra husbilarna och plötsligt kom en schäferhane ut ur en bil i full fart. Husse och en annan man stod utanför och pratade. Hunden flög direkt på Mirell, som inte var sen att svara upp. Ägarna till hunden sprang mest planlöst omkring, och jag vet ej var jag fick krafterna ifrån, men jag lyckades hålla Mirell i kopplet och fick tag i nackskinnet på schäfern och höll fast honom. Man blir så stark som man måste, som Emil sa. Husse kom och tog hunden och föste den mot deras husbil. Precis som hunden skulle gå in i bilen så slet den sig loss och gör ännu ett utfall mot oss. Lyckades återigen att få tag på honom, men slet samtidigt tag i Mirells koppel, och då högg det till i axeln så jag skrek rakt ut. Husse tog än en gång in sin hund, och jag gick vidare till min bil 50 meter bort. Det gjorde väldigt ont i axeln, men jag väntade en liten stund på att de eventuellt skulle komma och fråga hur det gick, men ingen kom. Smärtan tilltog och det blev omöjligt för mig att köra ända hem, så jag fick mellanlanda på en liten trevlig camping över natten. Tack och lov så har smärtan lättat idag, men jag är fortfarande lite sur på att ingen av herrarna kom och frågade hur det gick.
Nu tar vi nya tag, och nya tävlingar väntar framöver.