.......förrän det är borta.
Länge sen det bloggades här, men nu har jag så mycket att skriva att det blir för långt för FB. Ska försöka bättra mig och få fart på hemsidan igen, men det är det här med tiden.
Nåväl, ända sen Lexus kom tillbaka efter muskelskadan, så har det gått troll i vårt tävlande. Oftast har han tränat bra, men ibland har det blivit black-outer även på träning. Det har inte spelat någon roll om vi varit i trångt ridhus eller ensamma härhemma, kommer problemen så kommer det. Att han dessutom tar till skall direkt något inte blitt som han tänkt sig, har inte gjort saken lättare. Tyvärr har vi kommit i någon slags konfliktsituation där både hund och förare vill göra rätt, men när det blir lite fel så låser sig allt. Mina underbara träningskamrater har klurat och lurat och jag tycker nog vi har försökt med allt, men vi har ändå inte fått till det på tävling.
I måndags gjorde vi ett nytt försök. Poängmässigt var det skit, men jag hade ändå en bra känsla. Det var en glad hund jag hade med mig, att jag sen drog upp honom i skall får jag stå för själv. Trots allt så var vi ganska nära balansen mellan för glad och låg hund.
I torsdags kväll var vi på klubben för för oss årets första träningskväll. Mycket folk på planerna och det brukar ju störa grabben lite innan han blivit van. Men inte den här gången. Jag hade en mycket lugn, fokuserad och harmonisk hund att träna med, och när vi tog ett brejk mellan momenten så la han sig lugnt och tyst ner. Endast när han hälsade på någon tvåbent som han skallade till av glädje.
Fredag morgon och tidig promenad; som vanligt så stal Lexus handsken direkt vi kom ut på vägen, men den här gången skulle handsken dö. Jäklar vad han tog i. När leken med handsken tog slut så travade han på, och vilken trav sen. Han flöt fram! Då slog det mig att så har han inte rört sig på mycket länge, långt före skadan. Längre upp i skogen så brukar vi alltid busa lite, men den senaste tiden har det inte varit nå`t riktigt tryck från Lexus sida, men den här morgonen var det skogsavverkning på högsta nivå. Jäklar vad han tog i och kampade, och vilka tokryck. Det gick en jacka,men vad gör väl det. Sen var det bus och bråk hela vägen hem.
Lämnade hundarna hos pappa och for iväg på jobb. När jag kom hem på kvällen så var det inget trevligt väder direkt, men eftersom vi anmält till tävling idag så var det bara att dra på sig regnkläderna. Tanken var att bara peppa lite, men vilken peppning det blev. Han rusade ut i full galopp efter apporten, helt tyst, och full fart tillbaka. Flög över hindret, full fart in i rutan osv. Efter träningen gick vi till stranden, favvo-platsen för lek och bus. Gick förresten, Lexus svävade fram i sin flytande trav. Då bestämde jag mig för att åka till dagens tävling, men inte för resultatet utan för att känna av känslan. När vi gick rastningsrundan i morse upptäckte jag en sak till; han gick med stängd mun. Ända sen första tecknet på Anaplasman så har Lexus gått med öppen mun under promenderna och andats lite ansträngt. Har knappt reagerat på det senaste tiden, men såg direkt att "det var något fel" när han gick med stängd mun.
När vi kom till tävlingsplatsen så var det inte "hon med den skällande collien" utan en mycket glad, fokuserad och sansad hund med nöjd förare. Drog nr 1 och det kändes bra inför platsen. Han låg så lugnt och tyst, och det momenet känns ganska tryggt sen tidigare. Fick snabbt rusa av plan för lite belöning, sen var det in igen. Erkänner att jag inte samlade ihop honom tillräckligt inför FF, men det gick riktigt bra ändå. Platsläggande la han sig bra, men inkallningen var lite segt. Ska tilläggas att det var mycket blött och lerigt. Efter en bra start så lyckades vi nolla rutan ( som han verkligen gillar), och då beslutade jag mig för att bryta när det ändå inte skulle räcka. Ville inte förstöra någon moment inför framtiden. Rastade av min hund och tog en fika och lite skitsnack innan vi åkte hem. Åkte direkt till garaget för att hämta Ellie som hade gått in till pappa. Normalt blir Lexus så till sig när han träffar pappa och Laila så att han skäller av glädje och knappt går att få tyst på. Idag blev det tre skall, lite klapp på ryggen och sen satt han sig ner vid mina fötter och väntade på att jag skulle prata klart. Likaså när vi var i garaget och hjälpte Hasse lite så var han helt lugn och tyst vid min sida. Det var så länge sen han var så harmonisk, så man har vant sig vid att det felaktiga är hans rätta jag.
Nu ropar jag absolut inte hej än, men det är så otroligt skönt att få en fysisk förklaring på hans beteende. Vi har verkligen provat med allt, och självförtroendet har varit i botten ibland. Som vi har kämpat, och som Lexus kämpat för att vara mig till lags, men ändå har det resulterat i skall och låsningar. Tur vi har några bra resultat sen tidigare, och att jag lyckats med de tidigare hundarna, annars hade man väl lagt av för länge sen.
Jag vet inte om det är Anaplasman som släppt taget, eller sviter efter skadan eller nåt helt annat, men på måndag bokar vi tid för både fysisk och medicinsk undersökning. Jag kanske aldrig får svar, men huvudsaken är att jag lär mig se när hunden inte mår 100% bra. Nu hoppas jag att mina träningskamrater påminner mig om det här när det inte går så bra framöver, för som sagt, man ser inte felet förrän det är borta. Nu drar vi ett streck över det förflutna och tänker oss en framtid på appell-planen utan skall, konflikter och låsningar.
Och som sagt; påminn mig om det här när vi börjar få problem igen. Nu ska jag och min harmoniska hund ta en härlig skogspromenad.