Ja, i dessa Facebook-tider så blir det mest bloggat när det hänt något roligt.
Den här gången är det tvärtom inte så mycket roligt att skriva om.
Tyvärr så blir en del hundliv alldeles för korta, och så blev fallet för vår kära Ida. Ett stort tack till hennes ägare för att hon fick ett så jättebra liv hos dig, även om det blev alldeles för kort.
En olycka kommer sällan ensam. Lexus är ju inte direkt känd för att vara den som går lugnt och sansat i skogen, och ni som har sett honom på söket vet hur han kan flyga fram över stock och sten, kortaste vägen gäller, även om det råkar vara över en hög spetsig sten så man ramlar på huvudet på figuranten. Då är det ju inte direkt så att man räknar med en skada på den vanliga skogspromenaden som vi går varje dag, men så illa blev det. Lexus var för ovanlighetens skull bakom mig och gick i trav när han plötsligt skrek till och kom fram i full galopp, sen ville han inte stödja på höger fram. Efter undersökning av fysioterapeut så visade det sig vara en muskelbristning i bogen, hur han nu lyckats med det. Bara att ringa återbud till de tävlingar vi var anmälda till. Vila och korta promenader var medicinen, tillsammans med massage och stretchning. Tyckte han blev bättre så förra veckan åkte vi till klubben för att träna. Det gick jättebra en kvart, sen började han halta igen. Bara att fortsätta vila och inse att det kommer att ta tid.
Som om det inte räckte med skadan så börjar symptomen på Borrelian & Anaplasman visa sig igen. Har ju misstänkt det hela under våren, men de prover vi har tagit har varit något höga men stabila. Nu tycker jag han beter sig lite underligt ibland, och ingen ork har han. Vi ska ta nya prover i morgon, och om mitt sjätte sinne fungerar så är det nog dags att börja medicinera igen.
Nåja, vi är i gott sällskap med skadade och sjuka hundar, och inget ont som inte har något gott med sig. Vad mycket tid man får över när man inte tränar hund, börjar nästan kunna kalla mig riktigt huslig. Men fy fasen så tråkigt det är, både Lexus och jag längtar ut på banan igen, men börjar inse att det nog kan dröja fram till hösten innan vi är där.
Nu får vi ägna oss åt att heja fram våra kamrater i stället, och det är jätteroligt, även om vi gärna velat varit med i hetluften själva.