Så länge sen det skrevs något här så jag kommer nästan inte ihåg hur man gör.
Med risk för att bli tjatig så vet ni ju att jag har världens bästa träningskamrater! Att dessutom en av dessa underbara människor ordnar en helgkurs för oss alla med hennes uppfödare, en helt otroligt duktig hundtränare och instruktör, det är nästan för bra för att vara sant. Hela helgen har vi kursat och haft det underbart.
Efter de senaste tidens misslyckande på tävling, samt inställd söktävling så hade jag nästan tappat sugen.Tyckte jag och Lexus stog och stampade på samma ställe och tog ett steg fram och två tillbaks. När det dessutom tar sån tid för honom att bli helt frisk så blir det lätt att motivationen sjunker. De senaste veckorna har jag tränat helt utan någon plan.
Kursen inleddes med teori i fredags kväll. Lite motigt kändes det nog att åka iväg efter arbetsveckan, men så fort Heidi inledde på sin klingande norska så var all trötthet som bortblåst. Fick svar på många frågor redan under teorin, och nog var jag sugen på att testa direkt när jag kom hem, men klockan var över 23, så det blev bingen i stället och inga problem med att somna.
Upp lördag morgon och iväg. Då vi var hela 10 ekipage så gällde det att ha disciplin så alla fick sin tid. Heidis falkögon såg snabbt problemen och hittade lösningar till alla. Kul när man är så många och alla tränar på olika saker, det gjorde att man fick lösningar på många moment även teoretiskt.
Jag hade tänkt att hon skulle få hjälpa mig att hitta ett sätt att belöna Lexus under tävling, och visst fick jag det men så mycket mer. Vi fick börja vårt första pass med ett fritt följ. "-Händerna på ryggen", sa Heidi, och så gick vi. Det kändes så bra, Lexus var med och våra ( mina) problem med vänstersvängarna var helt borta. Att döma av applåderna från ring-side så såg det väldigt bra ut också. Fick lära mig att belöna lite annorlunda, och vips så fick jag en självsäker hund i rätt position. Eftermiddagspasset ägnade vi åt lite mer FF samt läggande under gång. Det roliga var att Lexus brukar aldrig ligga och pipa i bilen, utan ligga lugnt och vänta på sin tur. Redan efter första passet så började han yla bara jag närmade mig bilen, jättesugen på mer träning.Dagen gick otroligt fort och det var inga problem med att hinna köra 10*2 ekipage. Vi avslutade med en underbar italiensk buffé på kvällen, men eftersom de flesta bodde hemma så blev det en relativt tidig kväll.
Söndag morgon och både förare och hund var laddade. Idag skulle jag våga mig på apporteringen, ett moment där vi haft problem med antingen ljud eller dåligt tempo. Så fort jag försökt ändra något i träningen så kommer ljudet, men under Heidis överseende så tog jag chansen. "Du har en glad, skällande vallhund", sa Heidi, utnyttja det. Herregud, här har jag gått i 5 år och dämpat skällandet, nu skulle jag helt plötsligt dra upp skallet och använda det som belöning. Kändes verkligen som vi var ute på hal is, men banne mej, det fungerade. Resultatet blev en mycket glad, avslappnad hund och en förare som blev därefter. Enligt publiken så var det tur att öronen satt i vägen, annars skulle mitt leende gått runt hela huvudet.
Så härligt att avsluta helgens övningar när alla var mer än jätte-nöjda, oavsett vad man hade för problem när man kom dit. Att vi inte såg solen på hela helgen gjorde ingenting, och regnet på söndag-eftermiddagen märkte vi knappt. Blöta, leriga och trötta tog vi oss hem med en bubblande lycka inombords ( tror inte jag var ensam om det). Tack alla för en toppen-helg!
Nu gäller det att hålla i det här, och då är det ju jättebra när så många träningskamrater var med och såg och lyssnade. Nu har inspirationen kommit tillbaka och ikväll blir det träning.