Med risk för att den här bloggen börjat handla mer om sjukdomar än om hundar så hoppas jag detta blir det sista sjukdomsinlägget på ett mycket långt tag. Ni är många som är så jättegulliga och bryr er och kommer med stärkande ord, därför ska jag här redogöra för vad som hänt sen sist. Absolut ingen självömkan utan bara enkel information.
Som alla vet så har jag dragits med ett stort skov hela vintern som bara eskalerat. Sprutorna jag fick den 1 mars verkade i c:a 2 veckor, sen blev det nästan värre. Nu har mars månad till stor del ägnats åt provtagningar, röntgen och andra kontroller och igår så skulle det äntligen hända något. Fick träffa en för mig ny, alldeles underbar läkare som uttryckligen sa; -"så här kan du inte ha det, det måste vi göra något åt". Efter en ny grundlig undersökning och flera prover så blev det beslutat om ny medicin som sattes in omedelbart. Nu satte man in cortison och cellgifter ( i låg dos till att börja med), dessutom fick jag en massa andra mediciner för att förhindra biverkningar. Syftet är att kroppens immunförsvar ska sluta angripa sig själv och så småningom börja fungera mer normalt. Cortisonet är ju snabbverkande och redan efter några timmar så började jag känna en markant skillnad till det bättre. Cellgifterna verkar på längre sikt och tas en gång i veckan. Resultatet hittills: har sovit hela natten ( första på mycket länge), kunde nästan obehindrat ta mig ur sängen i morse, kunde gosa med hundarna direkt på morgonen med fungerande händer, gick, inte stapplade, nerför trappen, en härlig morgonpromenad på skaren utan större bekymmer, gled med lätthet in i bilen iväg på jobb och körde sträckan Västerås - Skärblacka utan att gå ut och röra på benen dessutom klev jag ur bilen nästan obehindrat när jag kom fram. Inte undra på att man haft ett leende på läpparna hela dagen. Naturligtvis är detta cortisonets förtjänst, men jag hoppas det andra ska hjälpa på längre sikt. Får hoppas man slipper större biverkningar så man kan fortsätta medicinera. Ett stort tack till alla som stått ut med mig under den här tiden, familjen som stöttat och hjälpt, Hasse som fått dragit ett enormt lass här hemma, och framför allt alla underbara träningskamrater som dragit ut oss på träning och bara funnits där. Ni är guld värda allihop. Nu får jag citera en viss Ceasar Millan; jag är full av energi som måste ut.
En liten kuriosa i det hela; när jag röntgade händerna så blev man lite orolig över en liten fraktur i långfingret som inte läkt som det skulle. Konstig nog det fingret som gjort minst ont. De tittade lite konstigt på mig när jag sa att det var sviter från hundträning. Hundidiot?
Något som inte är lika roligt är att jag börjar misstänka återfall på Lexus. Han har den senaste tiden börjat visa sig otrygg ibland på platsliggningen, vill ogärna krypa och har även visat osäkerhet i andra träningssituationer. I morse var han dessutom riktigt kladdig i båda ögonen och det var länge sen. Ska naturligtvis beställa tid för nya prover, men vi får hoppas att det bara är något tillfälligt. I år vill jag verkligen vara med på collie-SM.
Till sist önskar vi er alla en riktigt GLAD PÅSK! Själv hoppas jag på lite sökträning, nu när snömängden äntligen har minskat i skogen. Lite sol på det och helgen är fulländad. Fast i morgon tar jag mig en tur på kvasten, hoppas vi ses i Blåkulla.