BRANCIRS

Efter den sorgliga och jobbiga vintern har våren blivit desto roligare. Det började med att Faye, som stod som tredje reserv kom med på appellspår på Örebro BK 15/4. Vi kände oss lite ringrostiga, och dessutom precis hemkomna efter en veckas semester utan träning. Drog nummer två och vi började med spåren. Faye satte ner nosen, och sen spårade hon till sig en dubbel-tia. Av 8 startande var det endast Faye och en hund till som fick fullt på spåret, och halva starfältet nollade spåret. Hon fortsatte lika bra med betyg på allt, och vi kom tvåa med 219,5 poäng.

22/4 var det dags för Elli (Brancirs Capella) att äntra utställningsringen på WKK:s nationella utställning i Västerås. Resultatet blev excellent och 1:a i debuten i öppen klass. Dagen efter var det dags för Elli och Faye att prova NHAT. Faye hade testat på får en gång innan, men Elli var helt rå. Mycket glädjande att båda blev godkända med Excellent.

Så kom gårdagen, dagen med stort G 20/5. Hade anmält Mirell till Kalmar BK:s utställning under hundfesten på Kalmartravet. Vilket härligt evenemang. Visst hoppades man innan att hon skulle få sitt sista cert, men utställning är ju alltid utställning. Det började mycket lovande med Excellent och CK i kvalitén, och slutade med bästa tik, Cert, BIR och därmed SE UCH. Lovar att tårarna forsade redan inne i ringen. Blev så himla glad och rörd. Hennes väg till championatet har varit lite krokig. Det började med Colliespecial på Ekerö där jag fick proffshjälp av Anders Svensson som handler, och som de gjorde det. Cert, BIR och BIS-junior, BIR och slutligen BIS. Tusen Tack Anders. Sen blev det lite varierat resultat på de få utställningar vi varit på, men i juni 2022 slog hon till igen på Nordiska i Leksand, Cert och Nordisk Cert. Här tackar jag Marie-Louise Muhr för snabbt agerande då hon tog över i ringen när hon såg att jag hade svårt att springa. Min tacksamhet till er båda är stor, men jag måste nog erkänna att det var en fantastisk känsla att få visa upp henne själv till championatet. Vi var även med länge i finalringen innan vi blev avtackade. 

Den fantastiska dagen höll på att få ett mycket tråkigt avslut. När jag packat in allt i bilen så skulle jag bara rasta Mirell innan vi påbörjade resan hemåt. På väg mot bilen passerade vi de andra husbilarna och plötsligt kom en schäferhane ut ur en bil i full fart. Husse och en annan man stod utanför och pratade. Hunden flög direkt på Mirell, som inte var sen att svara upp. Ägarna till hunden sprang mest planlöst omkring, och jag vet ej var jag fick krafterna ifrån, men jag lyckades hålla Mirell i kopplet och fick tag i nackskinnet på schäfern och höll fast honom. Man blir så stark som man måste, som Emil sa. Husse kom och tog hunden och föste den mot deras husbil. Precis som hunden skulle gå in i bilen så slet den sig loss och gör ännu ett utfall mot oss. Lyckades återigen att få tag på honom, men slet samtidigt tag i Mirells koppel, och då högg det till i axeln så jag skrek rakt ut. Husse tog än en gång in sin hund, och jag gick vidare till min bil 50 meter bort. Det gjorde väldigt ont i axeln, men jag väntade en liten stund på att de eventuellt skulle komma och fråga hur det gick, men ingen kom. Smärtan tilltog och det blev omöjligt för mig att köra ända hem, så jag fick mellanlanda på en liten trevlig camping över natten. Tack och lov så  har smärtan lättat idag, men jag är fortfarande lite sur på att ingen av herrarna kom och frågade hur det gick.

Nu tar vi nya tag, och nya tävlingar väntar framöver.

Idag är det 1 år sedan den här underbara kullen föddes. Vi är så tacksamma för att valparna kom till så bra hem, och att ni alla är så duktiga på att aktivera era hundar.

Från vänster;

Mollie, kursettan som visat vad man ska använda nosen till. Nosar upp Eucalyptus, Lagerblad och mobiler.

Vallter; har fullt upp med äventyr tillsammans med matte och husse, men däremellan hinner de med olika kurser, och ryktet säger att han börjar bli en riktigt duktig spårhund.

Elli; tillsammans med matte så tränar de många olika saker, såsom spår, lydnad, uppletande och specialsök, och ni är så duktiga.

Humla; hunden med mycket egen vilja som matte får jobba hårt med. Men så duktiga tillsammans, och det kommer bli så bra. Får ständigt påminna matte om att -"du ville ha den värsta".

Faye; hunden som blev kvar hos oss. Rymningsbenägen höjdhoppare med stor aptit på livet, men samtidigt väldigt förig och härlig att jobba med. Faye tränar närmast för start i appellen.

Stort tack till er alla för att ni tar så väl hand om våra älsklingar. Nu väntar ett spännande år med utvärderingar och eventuella tävlingsstarter.

Foto: Marianne Ohrlander

Natten mellan lördag och söndag tyckte Mirell det var dags att sätta igång med valpningen, trots att det bara var på dygn 59. Mirells kull var ju snabba ut, och det verkar ha gått i arv. 1 hane och 4 tikar, varav en trefärgad och resten sobel. Allt har gått bra "so far", och valparna äter och växer. 

Plötsligt händer det.......efter många år i träda ska vi nu försöka få liv på hemsidan igen.

.......förrän det är borta.

Länge sen det bloggades här, men nu har jag så mycket att skriva att det blir för långt för FB. Ska försöka bättra mig och få fart på hemsidan igen, men det är det här med tiden.

Nåväl, ända sen Lexus kom tillbaka efter muskelskadan, så har det gått troll i vårt tävlande. Oftast har han tränat bra, men ibland har det blivit black-outer även på träning. Det har inte spelat någon roll om vi varit i trångt ridhus eller ensamma härhemma, kommer problemen så kommer det. Att han dessutom tar till skall direkt något inte blitt som han tänkt sig, har inte gjort saken lättare. Tyvärr har vi kommit i någon slags konfliktsituation där både hund och förare vill göra rätt, men när det blir lite fel så låser sig allt. Mina underbara träningskamrater har klurat och lurat och jag tycker nog vi har försökt med allt, men vi har ändå inte fått till det på tävling.

I måndags gjorde vi ett nytt försök. Poängmässigt var det skit, men jag hade ändå en bra känsla. Det var en glad hund jag hade med mig, att jag sen drog upp honom i skall får jag stå för själv. Trots allt så var vi ganska nära balansen mellan för glad och låg hund.

I torsdags kväll var vi på klubben för för oss årets första träningskväll. Mycket folk på planerna och det brukar ju störa grabben lite innan han blivit van. Men inte den här gången. Jag hade en mycket lugn, fokuserad och harmonisk hund att träna med, och  när vi tog ett brejk mellan momenten så la han sig lugnt och tyst ner. Endast när han hälsade på någon tvåbent som han skallade till av glädje.

Fredag morgon och tidig promenad; som vanligt så stal Lexus handsken direkt vi kom ut på vägen, men den här gången skulle handsken dö. Jäklar vad han tog i. När leken med handsken tog slut så travade han på, och vilken trav sen. Han flöt fram! Då slog det mig att så har han inte rört sig på mycket länge, långt före skadan. Längre upp i skogen så brukar vi alltid busa lite, men den senaste tiden har det inte varit nå`t riktigt tryck från Lexus sida, men den här morgonen var det skogsavverkning på högsta nivå. Jäklar vad han tog i och kampade, och vilka tokryck. Det gick en jacka,men vad gör väl det. Sen var det bus och bråk hela vägen hem.

Lämnade hundarna hos pappa och for iväg på jobb. När jag kom hem på kvällen så var det inget trevligt väder direkt, men eftersom vi anmält till tävling idag så var det bara att dra på sig regnkläderna. Tanken var att bara peppa lite, men vilken peppning det blev. Han rusade ut i full galopp efter apporten, helt tyst, och full fart tillbaka. Flög över hindret, full fart in i rutan osv. Efter träningen gick vi till stranden, favvo-platsen för lek och bus. Gick förresten, Lexus svävade fram i sin flytande trav. Då bestämde jag mig för att åka till dagens tävling, men inte för resultatet utan för att känna av känslan. När vi gick rastningsrundan i morse upptäckte jag en sak till; han gick med stängd mun. Ända sen första tecknet på Anaplasman så har Lexus gått med öppen mun under promenderna och andats lite ansträngt. Har knappt reagerat på det senaste tiden, men såg direkt att "det var något fel" när han gick med stängd mun.

När vi kom till tävlingsplatsen så var det inte "hon med den skällande collien" utan en mycket glad, fokuserad och sansad hund med nöjd förare. Drog nr 1 och det kändes bra inför platsen. Han låg så lugnt och tyst, och det momenet känns ganska tryggt sen tidigare. Fick snabbt rusa av plan för lite belöning, sen var det in igen. Erkänner att jag inte samlade ihop honom tillräckligt inför FF, men det gick riktigt bra ändå. Platsläggande la han sig bra, men inkallningen var lite segt. Ska tilläggas att det var mycket blött och lerigt. Efter en bra start så lyckades vi nolla rutan ( som han verkligen gillar), och då beslutade jag mig för att bryta när det ändå inte skulle räcka. Ville inte förstöra någon moment inför framtiden. Rastade av min hund och tog en fika och lite skitsnack innan vi åkte hem. Åkte direkt till garaget för att hämta Ellie som hade gått in till pappa. Normalt blir Lexus så till sig när han träffar pappa och Laila så att han skäller av glädje och knappt går att få tyst på. Idag blev det tre skall, lite klapp på ryggen och sen satt han sig ner vid mina fötter och väntade på att jag skulle prata klart. Likaså när vi var i garaget och hjälpte Hasse lite så var han helt lugn och tyst vid min sida. Det var så länge sen han var så harmonisk, så man har vant sig vid att det felaktiga är hans rätta jag.

Nu ropar jag absolut inte hej än, men det är så otroligt skönt att få en fysisk förklaring på hans beteende. Vi har verkligen provat med allt, och självförtroendet har  varit i botten ibland. Som vi har kämpat, och som Lexus kämpat för att vara mig till lags, men ändå har det resulterat i skall och låsningar. Tur vi har några bra resultat sen tidigare, och att jag lyckats med de tidigare hundarna, annars hade man väl lagt av för länge sen.

Jag vet inte om det är Anaplasman som släppt taget, eller sviter efter skadan eller nåt helt annat, men på måndag bokar vi tid för både fysisk och medicinsk undersökning. Jag kanske aldrig får svar, men huvudsaken är att jag lär mig se när hunden inte mår 100% bra. Nu hoppas jag att mina träningskamrater påminner mig om det här när det inte går så bra framöver, för som sagt, man ser inte felet förrän det är borta. Nu drar vi ett streck över det förflutna och tänker oss en framtid på appell-planen utan skall, konflikter och låsningar.

Och som sagt; påminn mig om det här när vi börjar få problem igen. Nu ska jag och min harmoniska hund ta en härlig skogspromenad.

Ja, i dessa Facebook-tider så blir det mest bloggat när det hänt något roligt.

Den här gången är det tvärtom inte så mycket roligt att skriva om.

Tyvärr så blir en del hundliv alldeles för korta, och så blev fallet för vår kära Ida. Ett stort tack till hennes ägare för att hon fick ett så jättebra liv hos dig, även om det blev alldeles för kort.

En olycka kommer sällan ensam. Lexus är ju inte direkt känd för att vara den som går lugnt och sansat i skogen, och ni som har sett honom på söket vet hur han kan flyga fram över stock och sten, kortaste vägen gäller, även om det råkar vara över en hög spetsig sten så man ramlar på huvudet på figuranten. Då är det ju inte direkt så att man räknar med en skada på den vanliga skogspromenaden som vi går varje dag, men så illa blev det. Lexus var för ovanlighetens skull bakom mig och gick i trav när han plötsligt skrek till och kom fram i full galopp, sen ville han inte stödja på höger fram. Efter undersökning av fysioterapeut så visade det sig vara en muskelbristning i bogen, hur han nu lyckats med det. Bara att ringa återbud till de tävlingar vi var anmälda till. Vila och korta promenader var medicinen, tillsammans med massage och stretchning. Tyckte han blev bättre så förra veckan åkte vi till klubben för att träna. Det gick jättebra en kvart, sen började han halta igen. Bara att fortsätta vila och inse att det kommer att ta tid.

Som om det inte räckte med skadan så börjar symptomen på Borrelian & Anaplasman visa sig igen. Har ju misstänkt det hela under våren, men de prover vi har tagit har varit något höga men stabila. Nu tycker jag han beter sig lite underligt ibland, och ingen ork har han. Vi ska ta nya prover i morgon, och om mitt sjätte sinne fungerar så är det nog dags att börja medicinera igen.

Nåja, vi är i gott sällskap med skadade och sjuka hundar, och inget ont som inte har något gott med sig. Vad mycket tid man får över när man inte tränar hund, börjar nästan kunna kalla mig riktigt huslig. Men fy fasen så tråkigt det är, både Lexus och jag längtar ut på banan igen, men börjar inse att det nog kan dröja fram till hösten innan vi är där.

Nu får vi ägna oss åt att heja fram våra kamrater i stället, och det är jätteroligt, även om vi gärna velat varit med i hetluften själva.

Så länge sen det skrevs något här så jag kommer nästan inte ihåg hur man gör.

Med risk för att bli tjatig så vet ni ju att jag har världens bästa träningskamrater! Att dessutom en av dessa underbara människor ordnar en helgkurs för oss alla med hennes uppfödare, en helt otroligt duktig hundtränare och instruktör, det är nästan för bra för att vara sant. Hela helgen har vi kursat och haft det underbart.

Efter de senaste tidens misslyckande på tävling, samt inställd söktävling så hade jag nästan tappat sugen.Tyckte jag och Lexus stog och stampade på samma ställe och tog ett steg fram och två tillbaks. När det dessutom tar sån tid för honom att bli helt frisk så blir det lätt att motivationen sjunker. De senaste veckorna har jag tränat helt utan någon plan.

Kursen inleddes med teori i fredags kväll. Lite motigt kändes det nog att åka iväg efter arbetsveckan, men så fort Heidi inledde på sin klingande norska så var all trötthet som bortblåst. Fick svar på många frågor redan under teorin, och nog var jag sugen på att testa direkt när jag kom hem, men klockan var över 23, så det blev bingen i stället och inga problem med att somna.

Upp lördag morgon och iväg. Då vi var hela 10 ekipage så gällde det att ha disciplin så alla fick sin tid. Heidis falkögon såg snabbt problemen och hittade lösningar till alla. Kul när man är så många och alla tränar på olika saker, det gjorde att man fick lösningar på många moment även teoretiskt.

Jag hade tänkt att hon skulle få hjälpa mig att hitta ett sätt att belöna Lexus under tävling, och visst fick jag det men så mycket mer. Vi fick börja vårt första pass med ett fritt följ. "-Händerna på ryggen", sa Heidi, och så gick vi. Det kändes så bra, Lexus var med och våra ( mina) problem med vänstersvängarna var helt borta. Att döma av applåderna från ring-side så såg det väldigt bra ut också. Fick lära mig att belöna lite annorlunda, och vips så fick jag en självsäker hund i rätt position. Eftermiddagspasset ägnade vi åt lite mer FF samt läggande under gång.  Det roliga var att Lexus brukar aldrig ligga och pipa i bilen, utan ligga lugnt och vänta på sin tur. Redan efter första passet så började han yla bara jag närmade mig bilen, jättesugen på mer träning.Dagen gick otroligt fort och det var inga problem med att hinna köra 10*2 ekipage. Vi avslutade med en underbar italiensk buffé på kvällen, men eftersom de flesta bodde hemma så blev det en relativt tidig kväll.

Söndag morgon och både förare och hund var laddade. Idag skulle jag våga mig på apporteringen, ett moment där vi haft problem med antingen ljud eller dåligt tempo. Så fort jag försökt ändra något i träningen så kommer ljudet, men under Heidis överseende så tog jag chansen. "Du har en glad, skällande vallhund", sa Heidi, utnyttja det. Herregud, här har jag gått i 5 år och dämpat skällandet, nu skulle jag helt plötsligt dra upp skallet och använda det som belöning. Kändes verkligen som vi var ute på hal is, men banne mej, det fungerade. Resultatet blev en mycket glad, avslappnad hund och en förare som blev därefter. Enligt publiken så var det tur att öronen satt i vägen, annars skulle mitt leende gått runt hela huvudet.

Så härligt att avsluta helgens övningar när alla var mer än jätte-nöjda, oavsett vad man hade för problem när man kom dit. Att vi inte såg solen på hela helgen gjorde ingenting, och regnet på söndag-eftermiddagen märkte vi knappt. Blöta, leriga och trötta tog vi oss hem med en bubblande lycka inombords ( tror inte jag var ensam om det). Tack alla för en toppen-helg!

Nu gäller det att hålla i det här, och då är det ju jättebra när så många träningskamrater var med och såg och lyssnade. Nu har inspirationen kommit tillbaka och ikväll blir det träning.

Jag har väl aldrig varit speciellt sugen på solresa under vinter, sol och bad hör sommaren till och på vintern åker man skidor och annat. Men eftersom min sambo hatar vintern och ständigt tjatar om sol, så vad kunde vara bättre än att ge honom 50-årspresenten i förskott; en vecka utan långkalsonger. Då vi bara kunde vara lediga en vecka så var valet av resmål inte så svårt, Egypten. Bokade för första gången på säkert 20 år en charterresa, dessutom all inclusive. Vilken tur att vi gjorde det.

Innan avresan så var det lite oroligt i Egypten och vi fick inte växla åt oss några egyptiska pund. Vi tog lite dollar i stället och tänkte att det går väl att växla på plats och så har vi ju kortet. Jimmie var snäll och körde oss till flygbussen halv 4 på morgonen förra torsdagen. Han och jag tog med oss varsin kopp kaffe i bilen, och vad händer? Chaufförn drog på för fullt i en korsning och jag lyckades spilla ner min beiga tröja med kaffe. Väl framme på Arlanda började första strulet, incheckningssystemet strejkade. Kul i jul men vi lyckades få ut våra boarding-kort via självservicen och kom iväg inte alltför försenade. Dessutom lyckades vi växla till oss några egyptiska pengar på Arlanda.

 Flygresan gick utan incidenter förutom att jag fick skämmas över min nersölade tröja. Vi hade blivit varnade för att det kunde bli strul på flyplatsen men när vi landat men allt gick jättefort. Blev hänvisade till bussen som skulle ta oss till hotellet, trodde vi . Det visade sig att busschauffören fått fel information och körde oss till ett hotell som hette något helt annat. Tur vi var lite uppmärksamma. Efter att cirklat runt till flera olika hotell ( fick en jättefin sightseeing i Hurghada) så kom vi till slut rätt.

 Äntligen på plats på en fantastiskt fin resort. Eftersom vi båda haft en väldigt intensiv höst så bestämde vi oss för att bara ta det lugnt de första dagarna, sen skulle vi göra stan med omgivning. Efter en god middagsbuffé och ett besök i baren så blev det en ganska tidig kväll.

Efter frukost på fredagen blev det poolområdet. Några pooler var uppvärmda och det var 26 grader i luften. Snacka om att slappa.

 Lunchbuffén intogs på strandrestaurangen och nu började man inse att det inte skulle bli någon bantar-resa. På fredagskvällen blev vi kallade till ett möte; demonstrationerna i Kairo hade trappats upp efter fredags-bönen, men den enda skillnaden det skulle innebära för oss var att man rekommenderade att inte åka till Kairo. Vi skulle inte märka av något. Tillbaka på hotellrummet efter middagen så skulle vi kolla lite på internet via telefon men det gick inte. Gick fortfarande bra att ringa, så vi tänkte inte så mycket på det. På lördagen fick vi meddelande om att internet och sms var nerstängt i hela Egypten och att demonstrationerna börjat i Hurghada, samtidigt gjorde vi upptäkten att det inte gick att växla några pengar eller ta ut nya via kortet. Nåja, får väl vänta några da´r med shoppingen. På söndagen så fick vi reda på att de svenskar som skulle anländit Egypten var kvar hemma eller fick vända på flygplatsen. Samtidigt så fick vi veta att det var utegångsförbud mellan 16 och 07, och vi råddes att stanna kvar på resorten. Nåja, sämre ställen finns att vara strandsatta på.

(20 meter utanför hotellets brygga fanns fina snorkel-rev som tur var.)

Dessutom så hade vi glömt 100 egyptiska pund ( vi som hade så gott om dom) på sängen första dagen som naturligtvis vår städare tog för dricks, men vilken service vi fick. Olika handdukskreationer varje dag bl.a.

 Visst hade vi tillgång till BBC och CNN, men tack vare ett samtal hem till kära vänner så fick vi lite mer information via internet. SMS fungerade sporadiskt. Dessutom blev vi väl bekanta med några av lokalbefolkningen som berättade en hel del. Nu hade helikoptrar börjat flyga och kustbevakningens båtar låg utanför stranden. Natten mellan söndag och måndag vaknade vi av att det small rejält. Nu skjuter dom, sa jag. Nej, lugn sa Hasse, det är bara byggnationer på det blivande hotellet bredvid. Pyttsan! Jobbar de inte på dagarna så tror jag knappast det sliter så på nätterna. Skjutningarna fortsatte nattetid och det visade sig att det var militären som slagit läger 300 meter från hotellet och hade övningar/skrämselpropaganda.

Hotellet tömdes alltmer på folk, men vi som bara skulle vara en vecka skulle få åka hem med ordinarie flyg. På tisdagen började bankomaten fungera igen, och vi tog snabbt ut lite pengar. Nu var frågan, ska vi åka hem utan att ha sett något mer. Vi bestämde oss för att ta en båttur på onsdagsmorgonen. Avresa från hotellet 8.15, och när vi kom in i stan så började vi se verkligheten.

Militärer och poliser överallt. Undertecknad tog naturligtvis fram kameran, men det var inte populärt. Vi fick i alla fall en härlig båtresa och det var skönt att vi gjorde något utanför hotellet.

 Sista natten var det inga skjutningar, och då kunde man inte sova för det heller. Åkte ut till flygplatsen på torsdag förmiddag och förväntade sig det värsta. Visst var det kaos och det var tiggerier överallt, säkerhetskontroll, passkontroll och toaletter. Kändes riktigt skönt att vi skulle åka i ett plan med bara svenskar eftersom du kunde muta med dig vad som helst. Vi hade tur och blev bara lite försenade och jag kan lova att vi beställde in en flaska vin och firade när vi kom upp i luften. Blev hämtade på Arlanda och kunde åka direkt och hämta upp två mycket glada lurvar.

Vi har i alla fall fått en resa att minnas, och vi följer situationen där nere med spänning. Har full förståelse för att de vill ha till stånd en ändring.

Det blir alldeles för långt mellan inläggen här. Ellie hälsar och tackar för alla gratulationer.

Hoppas ni alla haft en skön jul och nyår och är redo för nya tag. Själv har jag faktiskt haft en hel del ledigt i mellandagarna och det har varit jätteskönt. Och nu börjar vi ju nedräkningen till semestern.

Igår var det årets första tävling, lkl 2. Det har inte blivit så jättemycket träning under helgerna, men på trettondagen var vi tre tappra som trotsade snöstormen. Vet inte om det beror på infektionen eller något annat, men Lexus har en tendens att "tappa" moment som han egentligen kan. Den här gången var det rutan som han inte kom ihåg hur man skulle göra. Tack vare mina träningskamraters envisa arbete åkte vi hem från träningen med positiva erfarenheter av rutan. Körde sen tre rutskick i fredags och samtliga gick i galopp rakt in i rutan. Nöjde mig där och trodde vi skulle kunna konservera formen till tävlingen. Ett annat moment vi inte tränat på länge var hoppet, men där brukar inte Lexus ha problem utan använder gärna hoppet till att belöna sig själv när han varit duktig, något som vi kanske måste sluta med när jag såg hur det blev på tävlingen. Övriga moment kändes riktigt tävlingsklara, fjärren har funkat bra på träning och visst kan han stanna fortare på inkallningen, men det börjar fungera riktigt bra; på träning ja.

Nåväl, åkte iväg till Fagersta i ishalka och snöblask. Samling 11.30 men jag ville gärna hinna se mina träningskamrater innan, så vi var ute i god tid. Drog startnummer 7 av 9, och det kändes helt ok. Lexus kändes verkligen jättebra vid värmningen, och eftersom jag ( inte Lexus) fått problem med höger om halt, så rabblade jag goda råd från träningskamraten som ett mantra, och vilka snygga halter vi fick till på värmningen.

Vi började med platsen. Lite läskigt att gå ut ur ridhuset och sen stängde de dörren, men allt gick bra och alla hundar låg jättefint när vi kom tillbaka. I alla fall en 10:a där.

Sen blev det då äntligen vår tur. Stöttad av kamrat på läktaren kändes det jättebra i början. Men vad gör jag då? Glömmer mantrat och missar naturligtvis höger om halt. Och genast var vi lite i otakt. Har fortfarande inte hittat balansen i hur jag ska kunna berömma Lexus på tävling utan att han går i taket. Där har vi verkligen något att jobba på, för han blir lite låg när han känner att något gått lite galet. Nästa moment var läggande, där var han lite seg men la sig ändå. På inkallningen stannade han riktigt bra, men sen såg han hindret vid sidan av honom.Fick ta till ett dk vid andra inkallningen och det var så nära att han gjorde ett nytt moment, inkallning med hopp. Så var det då rutan. Han ville inte riktigt fokusera, men fick ändå ut honom i rätt riktning, dock med dåligt tempo. Men alldeles före rutkanten låg en hästskit ( lika för alla) och med det dåliga fokuset så stannade han naturligtvis för att nosa, nollan en faktum. Apporteringen har han lite problem med i sågspån, rullade den lite för att få bättre grepp utan en massa spån i munnen. Inget vidare tempo där heller men HELT TYST.

Så skulle han då äntligen få hoppa, och visst gjorde han det, men ville inte sätta sig. Typiskt, det brukar inte vara något problem. Avslutade med fjärren, något han gjort jättebra på sista tiden. Men den här gången tyckte Lexus att det räckte med att sätta sig en gång. Tyvärr räckte poängen bara till ett 3:e pris, men såg ändå några ljusglimtar vi kan ta med oss. För det första, han var helt tyst. Han kändes jättebra på värmningen och var verkligen på men fokuserad. Rutproblemet hade vi ju redan tidigare och det är bara att träna vidare ( stackars mina träningskamrater som ska få ladda), och i övriga moment så är det bara lite finslipning för att få till det lika bra på tävling som träning. Nu har vi årsdebuten avklarad och det kan bara bli bättre.

Väl hemma från tävlingen så möttes vi på vägen av en mycket mallig Ellie som var ute och skotrade med husse. Ingen nöd hade gått på henne, tvärtom.

Så här vi årets början så brukar man ju sätta upp sina mål. Nu har jag blivit lite luttrad av Lexus sjukdom, så vårt största mål i år är att han får fortsätta vara frisk. Sen tar vi naturligtvis nya tag med lydnadstävlandet. Vi ska klara det. En uppflyttning i söket står högt på önskelistan, sen ska vi försöka komma med på någon spårtävling om det går.

Ett annat mål är att blogga lite oftare.

Stort Grattis älskade Ellie som fyller 10 år den 4 december!

Tänk, snart är det 10 år sen du låg och sov i lillhusses knä på väg hem från Gnesta. Väl hemma så undersökte du ditt nya hem, och det blev visst godkänt direkt.

Ditt första år blev spolierat av kennelhosta, cortison resten av livet sa veterinären. Ett beslut din matte vägrade godta, du skulle ju bli tävlingshund. Vi grep alla halmstrån och till slut fick vi hjälp till självhjälp på Ultuna, sen dess har du inte tagit en enda cortisontablett.

Vilket härligt liv vi haft tillsammans så här långt. Du är en underbar familjehund. Vi kom igång och tävlade, lydnad o spår, men tävlingskarriären blev kort då du i stället ville lära din matte valla får, för du kunde ju redan.

Du har alltid varit din familj trogen, och har en ständig vilja att att vara med ( läs i vägen), oavsett om vi är i lastbilsgaraget, håller på och gräver med grävmaskin eller annat. Du har också en förkärlek till att åka.......bil, båt, skoter etc. Glömmer aldrig hur förnärmad du blev när vi var i stugan i Kittelfjäll och du inte fick plats på skotern utan skulle få åka på kälken. -Hellre går jag, tycktes du säga.

Du älskar också att åka båt, men föredrar egentligen de lilla styrpulpetsbåten framför den stora. Inget är som att få stå i fören och känna fartvinden.

 Egentligen så är du en stor egoist, du gör ingenting som inte gynnar dig. Att omgivningen ska ställa väckarklockan en kvart tidigare bara för att hinna klia din mage ordentligt ser du som en självklarhet. Att det är du som bestämmer  bland andra hundar är också en självklarhet, även om det är sällan du behöver höja rösten. Lillpojken, tillika din son, ska också hållas på plats och inte tänka tanken på att hoppa in i bilen före dig.

Visst börjar du bli lite stel i lederna när du legat still, men kommer du bara igång så är det full fart och lite till. Bus och lek hör vardagen till. Bollkänsla har du alltid haft, och när barnen var små så var du populär som målvakt på fotbollsmatcherna. Än idag så visar du hur en lyra ska tas. Det är heller inget fel på lederna när spårlinan kommer fram. I full galopp drar du din matte över stock och sten, allt för att hitta fram till  slutet. Får du sedan följa med matte och sonen på sökträning ( läs fika i skogen) så är lyckan fullkomlig.

Stort Grattis och tack för 10 underbara år, hoppas det blir länge till som vi får leva tillsammans.